Un po' mi manca l'aria che tirava
O semplicemente la tua bianca schiena

När jag började skriva blogg för sådär tre månader sen så var det för att jag fått hjärtat krossat och sönderslaget på ett sätt som jag aldrig fått det förut. Vet inte om det var för att söka sympatier från folk eller om det bara kändes bra att skriva. Nu har det gått en del tid och jag har läkt och haft tid att tänka lite.

Läste dom första sakerna jag skrev här, och kom ihåg dom saker som sakta men säkert tynar bort till ingenting. Kom ihåg hur lycklig jag var innan, hur allt kändes lätt och hur jag bara var glad. Sen när allt rasade så trodde jag ett tag att jag aldrig skulle resa mig, att jag begravts i rasmassorna. Men det gick en dag och två och tre och nu har det gått många och jag står upp.

Ibland kan jag fortfarande känna saknad, saknad efter känslan att älska någon villkorslöst. Har tvekat många gånger sista månaderna om det är värt det att älska så mycket när man inte vet om det är för alltid. Varje gång jag funderat på det kommer jag fram till att det måste det vara.
För vad ska annars vara värt det i en värld där man får cancer av allt som är gott att äta och om man inte tränar minst nio gånger i veckan så dör man i förtid av hjärtinfarkt? Om man inte kan lita på att man kan äta chips, inte vara nöjd med en långpromenad då och då, inte skynda sig utan att stressa ihjäl sig. Om man då inte heller kan lita på att det är värt att älska så att hjärtat nästan brister för att man kanske någon gång blir sårad, vad fan ska man då leva för?

Såg en film i Italien förut, L'amore e eterno finche dura. Kärleken är evig så länge det varar. Fler borde förstå det, ta vara på det hjärta man har och ge det till den som har störst plats i det.

Oj nu blev jag så där surrig i hjärnan igen och allt blev nog obegripligt dravel egentligen. Men det jag ville få fram var att jag älskade så där som man gör på film, så där att man inte kan leva utan nån. Sen gick allt åt skogen och allt superlim i hela världen kunde inte limma ihop hjärtat just då, men efter ett tag blev det lite lättare att bygga ihop mitt hjärtepussel och nu är bitarna på plats igen. Och hur jobbigt det än har varit att bli lämnad ensam så var det värt det, alla tårar vägs upp av allt skratt och alla ledsna dagar av lyckliga dagar.

Fan nu blev det snurigt igen. Är nog egentligen för trött och hungrig för att skriva vettiga saker.

Si, lo ammetto, un po' ti penso
Ma mi scanso
Non mi tocchi più