Jag och lillasyster firade oss själv gemensamt för två helger sedan. Ingen av oss fyllde ju jämt, inte ens tillsammans kunde vi skrapa ihop något som ens blev ett primtal. Men skam den som låter siffror stoppa ett redigt kakkalas. Då vi båda två lever efter devisen håll skinnet spänt så slog vi till på tio sorters kakor, kanelbullar och fyra tårtor. Trots att lägenheten på Djäknegatan fylldes till en bristningsgräns där syret nådde Mount Everest-nivåer så finns fortfarande mycket kakor kvar. Men firade blev vi, ojämt till trots.

26 är ju ett ganska meningslöst nummer, jag har funderat på om det finns saker som är 26 av en anledning. Men icke. Att vara 26 borde egentligen inte innebära något. Man får inga nya åldersfördelar, bara fler bekymmersrynkor i pannan och celluiter på röven. Men som alltid finns det ett men. Mitt 26 har varit som en brottningsmatch mellan orkanen Katrina och stormen Irene. Bådet på gott och ont.

För ett år sedan satt jag i en endlesspool på Södra Berget och tittade ut över Sundsvall. Några månader senare satt jag på en thailändsk strand och åt bananpannkaka och tittade ut över havet. Ytterligare en tid senare satt jag i soffan i Nacksta med rödgråtna ögon och tittade in i väggen och försökte att inte skära mig på skärvorna av ett hjärta. Några dagar hann övergå i andra dagar innan jag satt på Akademiska i Uppsala och lät blicken fly från droppställningar och sjukdom mot helikopterplattan.

Veckor gick och plötsligt satt jag på Ritz i London och tittade på det fina folkets tjänare som under en eftermiddag bar fram te och kakor till mitt bord. Kort därefter satt jag i en jättelik blå soffa i Hammarby Sjöstad och tittade på en jättelik tv. Sen satt jag plötsligt i Glashuset på anknytning 2722 och tittade ut över Stadsgårdskajen. Så började det snurra fortare och jag satt på ett tåg till Skåne, ett tåg till Sundsvall, en sängkant, i eget kontor i riksdagshuset, på mammas och pappas altan och på köksbänken hos vänner. Och jag tittade och tittade och tittade. På allt och på inget. På vackert och på trasigt, sargat och oförstående. På tråkiga möten och på små underverk. På kärlek och på svåra beslut.

Och plötsligt satt jag en eftermiddag i Vitabergsparken och låtsades tittade på en tjock duva i klykan på ett träd men kikade mest nyfiket på mitt sällskap på regnbågsfilten.

Sedan dess har jag suttit på många ställen. Och jag har många gånger sluppit sitta ensam. Jag har närmat mig en annan människa och tittat nyfiket under lång blond lugg på ett par vackra blågrå ögon. Fortfarande tar jag tre steg framåt och ett åt sidan, vi dansar ömsom en livlig tango ömsom en slowfox tätt intill varann. Hon följer med mig in i nästa år och det känns som att jag satt mig i en bekväm fåtölj tittar ut över livet som varit som en tavla målad år för år.

De första stappliga streckgubbarna finns kvar, liksom högstadiets klotter och de senaste årens kraftiga färgerna. Men även om tavlan i det stora hela är fin att se på så är den långt ifrån färdigmålad. Färgerna blir fler och fler och jag nynnar ofta på Jösses flickors Jag vill inte suddas ut. Men hon som sitter bredvid mig nu suddar inte, tillsammans målar vi försiktigt med fingerfärg på varandras tavlor. Än så länge lite smått blygt i ett hörn men framtiden är lång och vi sitter kvar mitt emot varandra och målar.

För att försöka ta mig tillbaka till textens ursprung, mina sista timmar som menlös 26-åring, så måste jag korrigera mig själv. 26 må vara grått och händelselöst i all tillgänglig forskning men om alla mina kommande år är som det tjugosjätte så lär jag bli gråhårig tidigt. Gråhårig och mycket lycklig.

Nog om ålder innan jag kommer in på någon form av åldersnoja och tappar bort mig igen. Just nu sitter jag på en pinnstol i en japanskt spartanskt inredd lägenhet i Hökarängen. Här får jag bo någon månad till, sen är det dags att röra på sig igen mot någonstans jag ännu inte listat ut var det är. Tankarna som rusat har ju tidigare handlat om att kanske slå sönder spargrisen och köpa mig en boplats, men det är inte lika aktuellt längre då hon jag sitter tätt intill redan äger en boplats.

Nu återstår två och en halv timme av 26-årsskap. Några minuter återstår tills jag får sällskap så det är dags att sluta skriva och fixa kvällste och blanda ett glas saft. Sköt om er och sluta aldrig måla.