Efter många om och men och en del tårar och packångest har jag kommit iväg till Stockholm. Om och men är ju ständiga inslag i min värld. Tårarna och ångesten har hälsat på när jag suttit i ett hav av flyttkartonger och insett att jag äger mer prylar än vad som är bra för någon mänsklig varelse. Förstå mig rätt nu, jag är oerhört tacksam för alla fina presenter jag någonsin fått men från och med nu önskar jag mig träd i Vi-skogen, getter i Namibia och annat som inte kan packas i kartonger när det är dags att röra på sig...

På måndag är det dags att börja på TT. Imorgon ska jag ta mitt nyinköpta blåa kort och reka terrängen. Lånar just nu Malins lägenhet i Midsommarkransen så första dagarna behöver jag bara klara av att ta mig till röda linjen och åka åt rätt håll. Om inte Rudan fackat till det så flyttar jag i veckan ut till HammarbySjöstad och en liten etta. Ska nog reka den terrängen också bara för att minska chansen att vilsa bort mig helt. Kvällens Ladies Night hos JennyP blir en träningsrunda i att hitta i Storstan. På något sätt känns det rätt skönt att oroa sig över hur man hittar överallt, nervositeten inför TT får liksom inte så stort utrymme då. Tack livet.

Igår lyssnade jag på Aktuellts nyhetssändning, en kvinna från ett resebolag pratade om kaoset i Egypten. För inte alls länge sedan satt jag och lyssnade på samma resebolags folk som varnade för att resa till Egypten för att en monsterhaj härjade runt och bet benen av folk. Igår kväll var det andra tongångar. Det är lugnt liksom. Kairo brinner och regeringen avsätts och tusentals skadas i demonstrationer. Men det är lugnt, vill några svenskar åka ner och titta på pyramider och hajsimma så klart de ska göra det. Logiken går över mitt huvud. Nu är jag visserligen både rädd för hajar och arga människor men det känns som att jag rent praktiskt lättare kan undvika att möta hajen än jättedemonstrationerna. Jaja. Folk är ju och gör ju som folk som mest.

Solen skiner utanför fönstret och jag ska smyga mig ut en stund. Må gott folk.

Till det allra mesta som säljs i Sverige följer det med en beskrivning. En bruksanvisning för alla förvirrade människor som inte vet hur det ska vara. Köper man en möbel från IKEA kan man ge sig fan på att det medföljer en bibel med instruktioner och tio små redskap i metall att användas i olika steg i byggandet. På havregrynspaketen står utförligt hur man gör för att koka gröt eller baka chokladbollar. Till och med när man köper sig ett bodybutter kan man pilla upp en flik på undersidan och hitta instruktioner om hur man kladdar på sig krämen.

Igår köpte jag dammsugarpåsar. Ett relativt dyrt inköp som föranletts av ett konstaterande att efter fem år är det nog dags att byta påse i dammsugaren. Efter den insikten följde en timmes slit och fler svordomar än vad som är lämpligt för att hitta luckan, få upp luckan och sedan ta ut påsen ur dammsugaren.

Mitt i projektet ringde jag desperat till min mor. Om någon vet hur man gör med allt som man själv inte vet så är det mamma. Trygga mamma, expert på att guida sitt vilsna lilla barn genom den djungel av vuxensaker som stundtals hopar sig. Men just igår var mamma upptagen. Uppstressad och flåsig ringer jag syster istället. Hon har trots mina tre års försprång kommit lite längre vad det gäller många vuxna saker och har en fin egenskap i en lugnt problemlösningsteknik som får henne att likna mor våran. Men just igår svarade inte heller syrran.

Kris analkades på Nackstavägen och jag var nedslagen som en nubb i en bräda. Dammtussarna dansade polka över golvet och livet kändes svårt. Var finns den där bruksanvisningen när den behövs? Jo, förmodligen är den vid det här laget tionde generationens toapapper då jag känner mig själv och vet att jag nog kastade den i pappersinsamlingen för fem år sedan. Vem behöver anvisningar för en dammsugare liksom?!

Plötsligt ringer syster upp och peppar på min uppgivna själ och huxflux har jag med visst mått våld brutit mig in till påsen på min blå Hugin. Fem års damm ihopsamlat blev en redigt tung klump som åkte i papperskorgen. Hejdå på riktigt skräpet. Nästa moln av oro stavades ny påse. Glad över att ha vunnit första ronden travar jag ner till Coop.

Alltså. Det kan inte vara meningen att vi människor ska städa så jävla mycket att det måste finnas tjugo olika sorters dammsugarpåsar? Jag går bara inte med på det. Vad hände med lite skit hörnen? Efter många om och men och ännu ett telefonsamtal till syster väljer jag en typ av påsar och går hem. Livet känns plötsligt så mycket lättare och jag studsar upp för Nackstabacken som en hare på en sommaräng. Typ i alla fall.

Hemma i lägenheten kommer nästa bakslag. HUR GÖR MAN FÖR ATT FÅ FAST PÅSEN? Jag letar efter instruktioner, en hint om en riktning, någon form av hjälp. Men icke. Jag gör ett försök men när jag startar dammsugaren uppträder den mer som en inomhus-lövblås än skräpsamlare. Efter ytterligare ett par försök och ännu fler svordomar och brukat våld tar jag fram det tunga artilleriet. Tejp. Det som inte går att fixa med tejp är inte värt att fixa.

Efter två timmar sitter en ny påse hårt fasttejpad i dammsugaren och den fungerar bättre än på flera år. Men all min kraft att dammsuga är borta. Tussarna får fortsätta dansa. Själv lägger jag mig raklång och funderar på livet...

Så här ser mitt hem ut just nu. Sängen består av morfars gamla luftmadrass från 70-talet. Den saknar en propp men jag lyder pappas råd och använder en penna. Det är inte Hilton men det är bra nog.

Nedräkningen i Sundsvall fortsätter. På dagarna skriver vi ingresser och puffar, risas och rosas och på kvällarna skjuter jag på städningen av lägenheten mer och mer. Lovade mamma att jag inte skulle lämna allt till sista sekunden men på det känns som om jag mentalt hade fingrarna korsade bakom ryggen. Enligt mina egna vetenskapliga undersökningar presterar jag bäst under press. Så mor om du läser det här oroas inte. Allt är lugnt.

Sent igår kväll slängde jag ut en annons på Blocket om min säng. Skrev att jag ville ha en röding men tänkte att om ingen vill ha den så tar jag Karin till hjälp och bär den till grovsoprummet. Efter tjugofem minuter fick jag sms som frågade om sängen fanns kvar. Eh, vad tror folk? Att jag har typ Ullared-kommers i lägenheten? Imorse hade jag fler sms och fyra mail från sängköpare. Så nu har jag hux flux sålt min säng och gått från asketiskt inredd lägenhet till något campingliknande. Dock inte så ofta man campar med Ulrica Hydman Vallien-lakan kanske...

Jag borde gå ut och gå en riktig långpromenad. Min förslappade kropp skulle må bra av det. Men av någon anledning sitter jag kvar här bland kuddar och täcken och funderar om det är värt att resa på sig och gå till köket och hämta saft och kakor.

Efter noggrannt övervägande ska jag hämta kakor. Och alla de där viktiga sakerna jag ville skriva om får vänta till en annan dag.

Jag gillar att du säger vad du tycker
Men det du säger att du tycker säger inte mycket...

För tre år sedan flyttade jag hem till mor och far i Lassas. Christian och Jessica stod för bärandet och Högbovägen 4b var ett minne blott. Jag tänkte då att det var sista gången jag flyttade hem. Fel av mig. Nu, 26 år gammal har jag fått hjälp av mina fina föräldrar att tömma ur det som varit mitt hem senaste 1,5 åren. Möblerna och föräldrarna är hemma i Sandviken nu medan jag själv sitter kvar på en madrass, äter chips i stearinljussken och undrar vad livet gör med mig härnäst.

Utan möbler blir det kallare på mina fyrtio kvadrat, i garderoben finns inte mycket kvar så kvällen till ära har jag på mig Oscar Sundells gamla silverjacka. Känns inte helt i linje med mitt smått fanatiskt följande av Idrottsgalan. Utbudet att zappa runt är ganska begränsat när man inte har någon tv.

På x-tåget norrut förra veckan var jag nervös. Nervös för att komma till Sundsvall ensam. Redan från första dagen, där i augusti när nollningen skulle till att börja, redan då hittade jag henne. Hon som blev min bästa vän här uppe, som blev min flickvän och sedan hamnade i relationslimbo när hennes känslor för mig inte längre fanns. Några veckor hade gått sedan vi sa hejdå på tågstationen i Gävle och jag gick utan att vända mig om. Jag var mer än nervös.
Att möta den som flyttat ur ens hjärta och lämnat efter sig ett djupt hål kan nog aldrig bli en fin upplevelse. Men den här gången gjorde det mig gott. Jag behövde få se, behövde få veta för att laga mig själv lite grann. Det är en bit kvar till min toppform men jag tar det steg för steg.

När man inte har några saker att behöva städa runt och inga skolböcker att läsa så får man mycket tid över till annat. Se en massa filmer, läsa många böcker och lyssna på oändligt mycket musik. Det vill säga den tid man inte meningslöst surfar runt och följer okända människors vänskapsband på Facebook. Eller lyssnar på Brunchrapporten i P3 trots att det är under allt kritik.

"Jag är inte handikappad, jag är hjulbent". Anders Olsson är fantastisk men jag håller med Jonas Karlsson om att Sverige har en bit kvar vad det gäller priser. Att utnämna funktionshindrade till någon form av tredje kön efter årets manlige och årets kvinnliga idrottare känns som ett hån. De borde självklart falla in under samma kategorier som alla "normal" fungerande. Punkt.

Ganska tråkigt att SvtPlay plötsligt fackar ur och byter mitt Idrottsgalan-fönster mot Skogsfilm om elefanter. Inte helt okej faktiskt.

Fick ett nytt tillskott på musiklistan i dag av C. Fint och väkommet. Kanske delar jag med mig när jag känt efter först. Tills dess kan ni lyssna på Helen Sjöholm - Leila och njuta av livet.

Imorgon är det dags för sista tentan innan praktiken. Jag har ägnat alltför mycket tid åt att surfa runt på allt vad internet ebjuder och pluggandet har (som alltid!) fått spela andra fiolen. nu är det sent och jag borde sova, men hittade en fantastisk a-till-ö-lista på Birgitta Ohlssons hemsida när jag i en ansats till att plugga försökte förså skillnaden mellan EU-minister och EU-kommisionär. Det verkade vara en lite småputslustig lista så jag snodde den ärligt med hjälp av ctrl c och fyllde i mina egna svar. Tack Biggan.
Äh, va fan. Så kul var det inte. Godnatt gott folk.

Jag vet att du sover. Vackraste blomma.
Jag vågar inte väcka dig nu.
Jag skulle ge dig allt du pekar på.
Men bara när du inte hör vågar jag säga så.

Just because Im losing doesn't mean Im lost.

Jag skriver på en av de viktigaste texter jag någonsin skrivit. Har ni tur får ni en gång höra den. Har ni otur kanske ni får höra ändå.

Jag är en ganska lugn person, rätt så resvan och inte precis den som stressar upp mig. Men igår gick jag, mor och Anna på Heathrows flygplats, en av de flygplatser jag gillar, kanske tack vare lyxkänslan som finns där kanske tack vare Love Actually. Igår gick jag där och skrämde upp mig själv. Runtomkring oss stod skarpt beväpnade poliser och flackade med blicken. Terrorhotet en dag tidigare kändes otroligt påtagligt och jag kände mig dödlig.

I övrigt var London som alltid fab. Vi bodde i en lite skolåda till hotellrum där duschen var en kaklad garderob, toaletten en annan kaklad garderob. Tjocka eller långbenta människor gör sig ej besvär att bo där. Shoppingen bjöd till rejält, jag hittade min drömväska i en halvskum vintage-butik någonstans i East End. Mamma fick sin dröm besannad när vi gick på Ritz och fikade afternoon tea, det var en upplevelse. Damrummet där var ungefär som alla mina lägenheter jag någonsin haft ihopslagna. Säger kanske inte jättemycket men men...

Vi avslutade resan med en lång härlig middag på en mysig italiensk krog och ett pubbesök tillsammans med Emma med familj. Utvilad efter semester är inte direkt rätt ord men nöjd och glad passar definitivt in.

Just nu känns mitt liv rörigt. Jag vill knappt se mig runt i mitt flickrum i Lassas för här ser ut som en blandning av bombnedslag och syfabrik. I övermorgon far jag upp till Sundsvall för att packa ihop mitt liv där och frakta det någon annanstans och sedan ta mig själv till Stockholm och hoppas att det finns en lägenhet som väntar på mig där.

Stockholm verkar ha en fin konsertvår att se fram emot. Adele, Säkert, Teitur Lassen och många fler gör att Debaser nog blir välbesökt om inte TT vill annorlunda och ger mig dygnetrunt jobb vill säga. Om någon vänlig själ vill pitcha mig en Robynbiljett vore ju livet komplett även.

I dag ringde jag ett samtal som redan när första tonen ljöd kändes fel. På något sätt var de en bitterljuv lättnad när ingen svarade även om jag vet anledningen till det också. Det gör mig ändå lite besviken att hon inte ringde upp, det kostar inte många minuter att säga hej. Men livet är ju annorlunda nu och det är kanske så det ska vara? Den som lever får se helt enkelt.

Det borde vara dags att gå och lägga mig men det finns så mycket att göra. Köpte med mig en trave cd-skivor hem från London som jag vill lyssna på. Om ni tänker nu att jag är den enda gamla geten som fortfarande köper skivor så let it be. Jag tycker bättre om ljudet ur riktiga högtalare och det får man sällan via ever so great spotify, inte om man sitter på en Toshibaburk som varit med om värre saker än digerdöden och franska revolutionen i alla fall.

Från Uppsala har vi faktiskt fått några bra nyheter, efter många veckor utan mat får Björn nu äta lite granna. Det verkar som att han och läkarna hittat in på en väg utan feber och komplikationer. Vi håller tummarna hårt, det är liksom dags för att något att gå bra. Så vi hoppas och hoppas ännu mer att besöksrestriktionerna på grund av kräksjukan lättar snart så att han slipper ligga där själv hela dagarna.

Nu blev det många ord staplade på varandra. Godnatt.

Teitur Lassen - Sleeping with the lights on