För några veckor sedan kom pappa åkande i stora Peugoten och på flanken i bak hängde ett rostigt skrälle till cykel. Den är långt ifrån min fina röda Kronan men den fungerar hjälpligt, visst känns det ibland som att all metall kommer krackelera som en hårdsminkad 80-åring men volvo. Jag rullar. Att vara tvåhjulig i Stockholm är ett äventyr. Mellan bilarnas och de fotburna finns en smal rimpa för oss cyklister. Det gäller att inte vingla till för då blir man antingen pyttipanna under en suv eller får onda ögat av kvinna med barnvagn/pensionär/överhurtig yuppie.

Tempot i Stockholm är ju överlag högre och cyklandet är inget undantag. Jag har tagit mig igenom några skakiga turer utan skydd någonstans på kroppen. Igår gav jag mig dock ut på stan för att köpa mig en cykelhjälm. Min förra hjälm var i vit frigolit och hade Bamseklistermärken på sidorna. Med den var jag en cool kid på Björksätras dagis. Någonstans i mitt huvud hade jag en bild av hur den perfekta hjälmen skulle se ut. Lagom citychic så där jag så jag inte skulle se alltför töntig ut. Tänkte mig en subtil färg som passar till jackorna jag äger.

Jo men tjena. Travade glatt in på första sportbutiken på Drottninggatan, den skryter om att vara megasuperstor och ha allt. I min enfald trodde jag då att "det här blir en bit kaka att fixa". Efter att ha plöjt min väg förbi tighta spandexoveraller folk trycker sina påskfesta kroppar i när de ska ut och motionera och fotbollsskor med så många finesser att man knappt behöver vara i dem när de spelar kom jag fram till cykelavdelningen. Glänsande mountainbikes med fyrtiotusen miljarder växlar stod på rad och borrade sina cykellysen på mig. Det kändes som att alla skrek åt mig att min cykel var gammal och ful. Jag vände dock ryggen åt cykeldrakarna och hittade hjälmhyllan.

En snabbskanning sa mig att ingen uppfyllde mina krav. Tack och hej och vidare till nästa sportbutik med nån vräkig slogan om att de "har allt för mig". Jaha men då är jag i hamn snart tänkte jag och letade mig förbi ännu fler obskyra sportartiklar och fram till cykelavdelningen. Där möts jag av samma sak som i den förra butiken. Massvis med häftiga hjälmar med luftfickor och katastrofsäkra-spännen och vette gudarna allt. Alla hjälmarna skrek Giro d'Italia och Tour de France och jag ville springa skrikandes därifrån.

Snälla expediten i hurtigt blå pike-tröja såg väldigt frågande på mig när jag frågade om det fanns en hjälm mer för vardagscyklande. På hennes flackande blick och skeptiska rynkande på näsan förstod jag att tönt-hjälmar inte skulle uppenbara sig inom butikens fyra väggar. Efter två misslyckade vändor i sportbutiker gick jag in på det säkraster kortet av alla. Prylmeckat Clas Ohlson.

Bland tusentals mer eller mindre konstiga prylar fann jag ett gäng cykelhjälmar. Långt ifrån lika spejsigt proffsliknande de på sportbutikerna men däremot i färger så kulörta att regnbågen skulle gråtit av avund. Något nedslagen gick jag därifrån och insåg att min fantastiska bild av en hjälm inte stämmer överens med det verkligheten erbjuder. Men skam den som ger sig, jag ska nu googla hejvilt och finns det inte ens en skum tysk hemsida för egen design av cykelhjälmar kryper jag till korset och köper en Lance Armstrong-hjälm och låtsas som att det regnar när jag kommer på min dampirra från sjuttiotalet...

Egentligen borde alla människor bara njuta av livet just nu då lösgodiset är i princip gratis och man får äta hur mycket ägg man vill utan att någon tjatar om kolestrol. Men då jag inte äter godis i veckorna och har kämpat hela veckan med att dregla över godisreklam runt om i stan men inte köpt en endaste godisbit så är jag inte en av alla hetsätande nöjda människor. Jo, jag är en nöjd människa, men däremot är det en hel del som gjort mig upprörd denna vecka.

Sitter man mitt i medieflödet hela dagarna och ständigt matas med nyheter är det svårt att undvika att bli upprörd över vissa saker. Situationen i länder som Libyen, Syrien, Jemen, Elfenbenskusten och Nigeria har självklara platser på upprördhetsskalan men på något sätt känns det tillsammans med katastrofens Japan som något som sjukt nog blivit vanesaker. Alla människoöden är naturligtvis otroligt berörande i sig men till slut pallar inte min hjärna att hålla isär Abidjan från Abidjabi och Daraa från Sanaa. Förmodligen på grund av denna torrkokning av internationella konfliktområden i min hjärna är jag nu mer upprörd över enskilda händelser.

Det första och kanske värsta är att man på Hallands nation sålde slavar som ett festligt inslag på en tillställning i veckan. Det i sig är så rubbat att jag sträcker mig till att ifrågasätta om inte den svenska universitetsvärlden behöver införa sociala intagningsprov vid sidan av betygsintagen. Men när historien inte slutar där övergår min rädsla till att omfatta allmänheten i stort.

En man, mörkhyad men det hör egentligen inte hit, tog mycket illa vid sig av slavförsäljningen och polisanmälde. Som gensvar från någon eller några får han affischer med sitt eget ansikte och ett koppel kring halsen. Hur är människor funtade egentligen? Vad har hänt med respekten för varandra? Man ska naturligtvis inte dra alla människor över en kam men Lunds universitet borde damma igen Hallands nation för ett tag, om inte annat för att visa att man faktiskt bryr sig. Upprörda ord från en blek rektor är ju ungefär lika effektivt som att knäppa Muammar Gadaffi på näsan och tro att Libyen blir demokrati av det. Skämmes Lund.

Nästa sak som etsat sig fast i mitt huvud handlar om den stackars 23-årige man som mådde dåligt och i sin enfald trodde att det bästa var att ringa SOS Alarm. Efter flera samtal utan att någon av tre inblandade från vården gjort ett dyft dog han ensam på hallmattan. DN har publicerat samtalen och jag mår uppriktigt sagt dåligt av att läsa det. Till SOS Alarm kommer varje år tusentals falsklarm från människor som inte är i akut behov av hjälp. Det är dock ingen ursäkt till att man får misslyckas så kapitalt som det här.

Då och då får vi höra att det är bättre att larma en gång för mycket än en gång för lite. Men för att viljan att larma ska finnas där måste ju även tron att man blir tagen på allvar finnas. 23 år är ingen ålder att dö, visserligen ett konstigt sätt att uttrycka sig på då jag inte vill att det ska finnas en bestämd ålder då det är okej att folk dör, men det är rent förjävligt att tänka att om han varit femton år äldre och inte svarat ja på sköterskans första fråga om han druckit alkohol förmodligen fått hjälp. En ambulans hade säkerligen dykt upp hos medelålders Bosse boende i villa med fru och barn. Skämmes SOS Alarm.

Någonstans i USA har en sexåring skjutit två dagiskompisar och sig själv av misstag. Sexåringen hade med sig en pistol till dagis och tappade den ur ryggsäcken i matsalen och ett antal skott brann av. Redan nu har jag mentalt dragit i varningsbromsen tio gånger. Hur kan en sexåring ens ha tillgång till en pistol? Och hur kan sexåringen stoppa den i ryggsäcken och gå till dagis utan att någon förälder märker det?

När jag 1990 var sex år fick jag nog inte ens använda kniv och gaffel utan enbart gaffel under övervakning. Och helst av allt ville jag alltid ha med mig min docka Erik. I min värld var begreppet pistol endast känt som godispistoler jag gick med pappa till Agavägskiosken och köpte. Jag kanske är ruskigt omodern men i min värld är det så barn ska ha det. Knoddar ska inte leka med vuxensaker och speciellt inte sådana som kan sluta med att de skadar eller i värsta fall dödar andra barn. Skämmes sexåringsföräldrar.

Inom sportens värld inför internationella badmintonförbundet kjoltvång för kvinnliga spelare. Man frångår allt tänk på funktion med motiveringen att locka fler åskådare. Det är verkligen innovativt för sporten, tänk alla små prinsessflickor som valt bort badminton men som nu när man måste ha kjol alldeles säkert kommer ångra sig. Eller hur. Så ofattbart trögtänkt förslag att jag vet knappt ord. Blir spelet bättre av att spelarna har kjol så borde ju även manliga badmintonspelare ha kjol? Eller handlar det bara om att locka köpstarka ensamstående äldre män till att betala inträde och sitta på läktaren och dregla och köpa kaffe i pausen?

Vad kommer i så fall för idrotter där män redan dominerar på läktarna? Om hockeyspelarna spelade endast iförd suspensoar skulle jag garanterat gå på fler matcher. Eller om hemmalagen i fotboll hade bar över, det skulle nog locka fler kvinnor och homosexuella män till arenan. Eller ska vi helt enkelt hoppas att badmintonförbundet inser idiotin i förslaget att sälja idrotten via kjoltvång och drar tillbaka det? Skämmes badmintonförbundet.

Skulle egentligen kunna fortsätta med exempel en bra stund till men jag stannar här. Veckans roligaste är i mina ögon inte den hysteriskt skrattande pingvinen utan Real Madrid-killen som firade cupsegern med att tappa bucklan så att spelarbussen körde över den. Värdigt en rockstjärna liksom.

Glad påsk på er.

Hade tänkt att kanske förtälja om helgens äventyr men det får vänta tills dess jag blivit en tjock gammal tant med volangkjol, rosa blus och jättestor solhatt. Då ska jag sitta på Gran Canaria och sippa GTs och skriva mina memoarer. Kanske har jag en katt och kanske sitter Maria Bäckström bredvid i leopardtights inköpta våren 2010. I närheten virrar kanske två andra gamla russin runt som vi någon gång runt 2039 slog till och äktade varsitt. Det råder kanske brist på barn då vi någon gång runt 2030 insåg att vi knappt kan sköta dammråttor, än mindre råttungar. Kanske kommer Soffe, i rosa från topp till tå men med ett lila fluffigt hår, på besök med hela sin skara av barnbarn då och då och röjer runt. Kanske är jag då så rynkig att det tar en kvart att tvätta ansiktets alla veck och fåror. Kanske går vi på sällskapsdans och stuffar på torsdagarna. Kanske livet blir något helt annat än min panter-tanter-fantasi men det ska nog ordna sig även för oss från Viken. Till dess att memoarboken "Ä kula rö så fär vi" gått till tryck nöjer jag mig med att helgen var bra, solen sken och livet bjöd på okonstlade sociala verksamheter.

Jag är sjuk. Eller nej, mera jag har varit sjuk. I måndags kväll var jag med två av Expressens finaste på bio och såg Hur många lingon finns det i världen. Fin film men ingen som går in på topp tio. Men som jag grät, inte nonstop men näst intill. Någonstans uppenbarade sig tankarna om att nej, så här brukar det inte vara. Okej lagomt instabil men det var nästan löjligt. Somnade med en konstig känsla i kroppen och vaknade några grader varmare än vad som är bra.

Istället för att sitta på mitt för tillfället egna rum i riksdagshuset så ägnades tisdagen åt skräptv och att läsa igenom gamla DN som inte hunnits med sista tiden. Efter ett tag blev det outhärdligt tråkigt och jag gav mig på den enda fysiska aktivitet jag orkade med. Äta. Jag åt lite av varje och till slut mycket av allt. Tänkte ungefär var femte minut att "när jag blir frisk gud vad jag ska träna". En fin tanke som öppnade upp nya vägar mot ännu mer härdat fett och sköna kalorier.

I dag är jag piggare, dock kändes en vårproposition inte som den mildaste av arbetsdagar för en halvfebrig kropp så jag stannade snällt hemma och kurerade mig lite till. Lagomt så här fjorton timmar in på dagen har jag surfat på alla hemsidor jag kan komma på, tittat på allt jag vanligtvis spyr på på tv och ätit fyra glassar. Glass är bra när man har feber läste jag på webdoktorns sida, då är det ju helt okej att överdosera i ivern att bli frisk.

Men det som kan konstateras är att det är fantastiskt tråkigt att vara sjuk. Om jag vore lite smidigare skulle jag klättra på väggarna. Kan inte förstå de människor som frivilligt sitter hemma hela dagarna. Om man inte bor på typ Disneyworld måste det ju vara helt meningslöst. Lappsjukan som slagit ro i mig är inte att leka med och får jag inte snart mänskligt umgänge står jag inte för konsekvenserna av mitt handlande. Ska bota en del av den ofrivilliga enstörigheten med att gå till Coop och hämta ut ett paket. Ska göra mitt allra bästa för att inte bli som Gösta, 87, som hänger på affären mest hela dagen och desperat gärna vill bli vän med personalen. Jag har ju vänner. Massor med vänner. Ja gud va vänner jag har. Behöver liksom bara få bekräftat att andra människor fortfarande finns och att det inte skett någon typ av Day after tomorrow medan jag suttit inspärrad på fjärde våningen och väntat på friskhetstecken.

Innan jag blir mer galen och någon ringer hispan trycker jag på publiceringsknappen så ni får ta del av mitt otroliga liv här i Storstan. Må gott världen.

Jag har skrivit ganska många gånger på sista tiden att livet rullar på i full fart. I dag är inget undantag. Jag är mitt uppe i en helrenovering av min lägenhet, inte så där att jag målar väggar och river upp golvet. Nej, jag städar och putsar för att det ska bli trevligt att komma hem igen på söndag kväll. Jag hade väldigt länge svårt att förstå varför mamma alltid for runt med dammsugaren som en formel1bil kvällen innan vi for på semester. Nu är jag dock likadan. Eller snarlik i alla fall. Medan mamma styrde upp hemmet långt innan Rapports halv åtta sändning gör jag mitt bästa många timmar senare.

Nu har jag dock tagit en paus. Både fysiskt och mentalt. Jag har ägnat en stund att åt att tänka på vad fort livet går. För ganska precis ett år sedan var jag så där fantastiskt förälskad i humlan från Kumla som dragit in i mitt liv som en varm storm. Hon fyllde ett kvarts sekel och jag var så där smått obekvämt nerklädd i skjorta och jeans bland alla hennes vackra klänningsvänner. Men jag var lycklig och jag väljer och tro att hon också var det. Nu har ett år flugit förbi och hon fyller år igen. Jag är fortfarande lycklig och jag hoppas att hon är det också. Men vi är långt ifrån lyckliga tillsammans. Hon firar nog i dag också men med sin nya kärlek och inte med mig. Men jag firar henne ändå, på avstånd och utan att göra väsen av det. Äter en glass och tänker att jag är glad för det hon lärde mig.

Året har gått fort men innehållit mycket. Jag tror jag stannar där och återgår till min städning istället. Imorgon ska färden mot Sundsvall och tre dagars praktikseminarium gå. Lucky me liksom.

Dagens soundtrack
The Sounds - Wish you were here
Mumford and sons - The cave
Håkan Hellström - River en vacker dröm

Så där. Lyssna och njut. Må gott. Fridens.