Det har snöat i över två dygn i sträck. På de stora vägarna far lastbilar och bilar omkring hejdlöst och fler verkar ligga i diket än på vägbanan. Hanna skrev på Facebook om vintern -98 när all världens snö bestämde sig för att falla över Gästrikland. Vi var insnöade och det enda som tog sig fram var typ bandvagnar. Det känns inte helt otippat att det skulle hända igen. Eller att isbjörnarna tar över gatorna snart.

Igår klev jag upp i ottan för första gången på mycket länge. Anledningen hette jobb och efter åtta timmar på redaktionen i Gävle klev jag igår kväll på bussen hem mot Sandviken. Ibland skyltar gamla 41an om och blir 47an som går mot Årsunda och mina utsocknes hemtrakter så jag bestämde mig för att fråga chauffören. Det skulle jag aldrig gjort.
- Kör du till Årsunda efter Sandviken?
Jag frågar glatt chauffören och ser sedan att han ser ut som ett trött lik.
- NEJ NEJ NEJ, nu är det slut jag går hem.
Meningen hann knappt lämna hans läppar innan bussen rivstartade iväg och jag tog några hambosteg längre bak i  bussen. När bussen rullade ut på riks80 såg det ut som om någon tryckt in ett tivoli i en sån där boll man skakar så det snöar. Polisljus, ambulansljus och snöplogsljus bildade någon form av mini-Vegas och hastigheten hade inte skrämt knappt ens en sköldpadda. Naturligt och förståeligt med väglaget. Min trötte busschauffören hade dock ingen förståelse för vare sig väder, vind eller plogbilar. Istället la han sig i omkörningsfilen och trampade plattan i mattan. Vi körde om fler och fler, till och med 41and som gått en halvtimme innan. Jag satt med skräckblandad förtjusning och undrade lite om vi var med i en ny inspelning av Speed-filmen eller om allt berodde på herr busschaufförs hemlängtan. Till slut kom vi hem och en kollektiv suck av lättnad gick genom bussen, aldrig har väl synen av Sandvikens fashionabla resecentrum varit så välkommen.

Min nya karriär som professionell gambler har äntligen börjat gå åt rätt håll. I onsdags drog jag in storvinsten 22 kronor på Lotto. Nu så gott folk. Snart kommer jag glidande i en Jagga med guldfälgar.

För några veckor sen hörde jag fotbollsgurun Thomas Wernersson orera om att svensk fotboll måste byta speltid från vår-höst till höst-vår för att kunna konkurrera med andra europeiska ligor. Nu är jag inte superinsatt i fotboll men jag är inte helt dum i huvudet så jag måste ju ställa frågan om vi i så fall ska ha ett fyra månaders uppehåll över vintern? Eller ska vi införa rolba på fotbollsplanen? Spela i bävernylonoverall? Ha röd bol som i bandyn? Eller ska vi helt enkelt försonas med det faktum att vi är ett vinterland halva året och att fotboll spelas på gräs och är en sommarsport? Kanske det är dags för Sandvikens kommun att höja värmen och odla gräs inne i Göransson Arena och bli en sommararena mitt i vintern?

Dags att fortsätta med mitt lördagsnöje att skriva PM i politisk kommunikation. Kanske slår jag till och filar på vår powerpoint också... Jaja. Livet kunde vara värre. Jag hade kunnat behöva sitta utomhus och skriva PM...

Efter härliga dagar med mor och syster på en kritvit strand på andra sidan jorden är jag återigen tillbaka i Norrland. Här är backen också kritvit men termometern visar minus elva istället för plus trettiofem. Det känns ganska behagligt faktiskt, kanske lite mer efter impulssemestern på Samet. Vi njöt av sol, bad, bananpannkakor och gött käk. Spelade strandtennis tills raketen gick av. Spelade yatzy till pappern tog slut. Ett tag ville jag stanna där för alltid. Men fly från verkligheten får man ju inte. Det är ju fusk säger folk så jag for den långa vägen hem. Fick krokig och sne rygg under för många timmar i Peking men det var en baggis mot att sitta i samma tågvagn som tre curlade snorungar mellan Arlanda och Gävle. Världskrig inne = mord i sinne.

Ännu ett fantastiskt litet knyte har kommit till världen, lilla Bonnie Svahn-Törnquist. Hon hade bråttom den damen, skulle ha legat och skvalpat i mammas mage till en bit in i december men tittade ut för två veckor sedan. Ser fram emot helgen och ett besök på Storgatan. Ännu ett barn, ännu en orsak till att alltid vilja bli en bättre människa. Snart kommer det finnas en hel skock kids som kallar mig tant Linnéa och jag vill ju vara en rolig tant. Inte skräcktanten med lila hår och apandedräkt som skrämmer livet ur alla under sju år.

I dag skulle jag plugga hela dagen, läsa politisk kommunikation på engelska. Som förväntat slutade det med att jag slösurfade och snokade runt på Facebook. Upptäckte att en vän och jag inte längre är vänner vilket fick mig att tänka lite grann. Inga heartbreaking-tankar om förlorad vänskap och hej och hå. Nej, utan jag tänkte på verkligheten. Om vi, som i ärlighetens namn kanske inte var de närmaste vännerna men som ändå pratade när vi möttes, om vi nu inte är vänner mer på internet, hur ska jag då bete mig om vi träffas? Stirra på en punkt långt bort och låtsas som om jag blivit Stevie Wonder? Sätta upp handen för ögonen och Usain-Bolt-springa förbi? Gå över gatan, kasta mig framför en buss, hoppa in i buskarna? Kan någon tala om för mig hur man beter sig när man blivit Facebook-dumpad av en vän? Va va va? Eller måste jag sätta mig och skriva ett brev. Hej bullen...

Lägenhetsjakten i Stockholm fortsätter. Funderar på att lägga julklappskassan på att trycka upp flygblad med en bild på mig och texten "Söker bostad. Allt från bastu till slott. Ge me nu.".

För er som befinner er i närheten av Sandviken kan jag meddela att jag kommer hem på torsdag kväll och stannar en vecka. Ska slita hund och tjäna stora stålar men har tid för socialt umgänge också. Allt går bra så länge man kan fika också. Consider it en kontaktannons för vänskap. Jag har ju liksom en vän mindre och känner mig tvungen att söka med ljus och lykta efter någon.

Alldeles strax kommer min käresta och hämtar mig. Hon är med bil nu och vi ska åka ut och börna och göra handbromsvändningar. Eh. Nej. G-A skolan och lite badminton är vårt mål, förhoppningsvis håller vi sams så att jag får åka med i bilen hem också.

Nej. Jag tänkte skriva om det tråkiga som händer men det sparar jag till sen. Det gäller att hålla huvudet högt, tro på friskhet och inte låta cancer vinna någonsin. Vi sätter punkt där.

And tell me you love me, come back and haunt me

Jag önskar jag kunde bjuda med er in i lördagens aktiviteter men jag glömde kameran hemma. Men sista festen i blå huset kan summeras som ett välbesökt matinferno där Minime hängde i lampan när det var dags att gå hem. Vi var utklädda och alkoholen kickade in, så där lagomt mycket att jag glömde bort att jag var utklädd på bussen hem. Kort sagt så slutar jag aldrig att imponeras över Hannas festfixartalanger och det var en skön påminnelse om vilka fina människor som finns hemmavid.

Glömde nämna att som en reminder om lördagens roligheter ramlade det en rosa marschmallow ur min ficka igår. Det om något är ett tecken på en bra fest...

Imorgon ska vi få pisk på vår websida. Sen väntar tenta på fredag och efter det är den här vedervärdigt värdelösa kursen över. Tack och adjö.

I fredags sa jag upp min lägenhet, på förmiddagen ringde de nämligen från TT och erbjöd mig praktik där i vår. Så från januari kommer jag vara Stockholmsboende. Eller boende, jag är ju ingen stor lägenhetshaj och har inte tretton miljoner ligger och skräpar så kanske får bli en jävel på att soffsurfa istället? Jaja, det löser sig nog, annars får jag väl lägga hela csn på att slagga på hotel i vår. Kan ju funka det med.

Ett diskberg värdigt Kebenekaise tornar upp sig i mitt kök. Kanske tar jag tag i det imorgon. Eller så väntar jag till torsdag. Eller så pular jag allting i en säck och hivar det från min ack så tjusiga franska balkong. Får nog bli singla slant på den.

Jaja, det är sent och Sofia skrattar ihjäl sig över något på soffan. Vet inte om jag vågar fråga vad, det låter lite som ett dårskratt ibland. Kanske borde jag vara rädd? Eller ringa någon i vit rock som kan komma med en sån där fashionabel tröja med armarna på ryggen? Men men, vi är sams trots att vi spelade badminton tidigare ikväll så jag låter det stanna där och går till sängs med kära Nyhetsfabriken. Snark.

Adios amigos (eller adios adolf som jag halka till det i lördags med Proppens Ipinne, jaja de bju ja på liksom).