Det är synd om mig just nu. Har hamnat i ingenmansland vad det gäller fysisk hälsa. Morgonarna börjar med att jag möter en vägg när jag försöker kämpa mig upp ur bädden. Lederna värker och allt känns övermäktigt. Så småningom byts koma-tillståndet ut mot ett snor-race av högsta klass.

När jag mödosamt klättrat över den första barriären så kickar dagarna igång sig ganska okej. Men det jävliga är att jag är för frisk för att vara så där härligt ömkligt sjuk, för frisk för att legitimt ligga under täcket hela dagen och bli servad med varm blåbärssoppa av en vänlig själv. Samtidigt är jag för sjuk för att ha ork för någon som helst fysisk aktivitet, har jagat runt på stan med Maria idag och det kunde mycket väl ha blivit det sista jag gjorde någonsin.


Som om inte den här bacillen som bosatt sig i min arma kropp vore nog så har en annan situation börjat att bära iväg längs en väg jag redan vandrat och som jag lovat mig själv att aldrig ta igen. Det är bra många år sen oron var som störst över mina sockervärden, men nu märker jag på mig själv att det inte är bra. Fyra dagar med humörsvängningar likt alpernas serpentinvägar men inte en enda godisbit har jag ätit. Att jag inte ätit godis på fyra dagar har typ inte hänt sen syrran och jag var på Koh Jum, den kiosk-fria ön liksom.


Okej, en chokladboll slank ner idag på Marangoni men annars har det varit frukt för hela slanten. Vissa gånger har jag bara velat hugga fruktkniven i hjärtat men bitit ihop. Andra stunder har jag strukit med handen på en oöppnad godispåse för att sen skala en apelsin. Så fruktansvärt jävla dödstråkigt. Olidligt. Usch. Men jag vet vad jag vill och det är att vara frisk. Åtminstone fysiskt, att jag blir lätt psyksjuk och klättrar på väggarna finns det säkert några fina piller jag kan knapra för...


Det börjar knorra sig i hjärnan på mig. Dags för en frukt. Oh happy day.

"Frukta inte, ät frukt"
Thomas Di Leva, strax innan han sula ett äpple på en rullstolsburen man. Tackar.