Jag gnager mig själv på knogarna just nu. Lite då och då på senare tid har jag drabbats av någon form av högskole-ångest. Trots att jag vet att det dröjer några veckor till innan brevet dimper ner med framtidsavgörandet så kastar jag mig vissa dagar över postlådan. Tänker att kanske kanske är det någon som tycker synd om mig och skickar ett för-brev som säger hur det blir.

Men icke. Jag fattar inte hur det kan ta sån grönjävlig tid när allt går via datorn. Ska dom skriva ut allt för hand? Slicka på varje frimärke och adressera med gåspenna? Ansökningstiden går ut i april och tre, TRE, månader senare får man veta något.

Ja, jag vet att det alltid varit så här och kommer förmodligen alltid vara så. Förut har jag inte brytt mig för högskolan har legat på nittiotredje plats på min ranking av saker jag ville göra. Nu är det annorlunda. Nu vill jag veta. NU NU NU.

JÄVLA SEGPROPPAR SOM BESTÄMMER RAPPA PÅ LITE NU.


Godnatt.


PS. Jag är inte bitter. Bara uttråkad, uppstressad och jävligt skitnervös över att behöva börja om från scratch vad det gäller tankar om framtiden.


PS igen. Har ni tråkigt så ta och lyssna lite på den här!


Qui est cette fille dont tu es l'amant ?