Ni som känner er lite känsliga just nu kan ju ta och klicka på en annan sida på internet, för jag tänker ta fram stora motorsågen och såga ett evenemang jag just bevittnat.

Ikväll har jag och han jag är kontaktperson åt besökt grannbyn där gratistillställningen Sommarkväll skulle äga rum. Vädret höll sig i skinnet och om man ville tillräckligt mycket kunde man ana solen bakom duntäcket av moln. Med bilen parkerad på tryggt avstånd (på hemvägen kändes det som om jag ställt den i Valbo Köpcentrum dock) promenerade vi in mot stan.

På gräsplättarna satt glada människor med diverse drycker i burk och flaska. En kort sekund trodde jag att det hela skulle urarta i nåt cityfest-liknande men remförsäljarna och indianerna med panflöjter lyste med sin frånvaro. Däremot verkade alla i ålder 13 till 15 befinna sig i omlopp, moderiktigt klädda i randiga Gina Tricot-tröjor och snortajta jeans i 80-talsstuk på sina benrangelpinnar till ben.

Slottsparken skulle alltså vara "the shit" för kvällen. När vi strosar in runt åtta är det ganska lugnt, några helt okändingar sjunger en omgjord Gyllene TIder låt och publiken mumlar med i det som kallas allsång. Markoolio dyker upp men försvinner lika fort igen och jag tror att kidsen som väntat sig benknäckardans och fjällsånger är något besvikna. Istället kastar man in en gammal Bopper och en nobody från Fame Factory, vilket får till följd att leden om möjligt blir ännu glesare.

En välbehövlig paus från allt massakrerande av svensk sångskatt kommer och sen ska det alltså vara dags för storstjärnorna Hedesunda-Alice och Markus Fagervall att kliva in på scen. Trodde vi ja. Men först ska det en egotrippad programledare sjunga lite mer, in med Boppern igen och sen dagens roligaste; Andres Esteche kliver in och frågar om vi vill höra hans egna låtar. Någon skriker då "Boomerang" och Andres svarar "Den är såååå 2003". Skönt att se att alla dessa f-kändisar som haft ett one-hit-wonder fortfarande har fötterna på jorden.

När Alice äntligen klev in scen insåg jag att hon är ju kines. Det hade jag helt missat. Jaja, men tjejen har i alla fall en helt okej röst men noll, jag märker, NOLL personlighet. Hon ler så brett att jag tror käften ska slå runt på hon. Hela tiden ler hon. Lika brett. Dansandet består av att hon stampar med ena foten i backen. Och ler. Herregud vad hon ler.

Programledarkvinnan får de tappra i publiken som inte gett upp redan att skandera "Markus Markus" ett antal gånger innan karln masar sig ut på scen. Sjunger några låtar som jag antar bara de allra mest inbitna fansen hört, men det spelar egenligen ingen roll. För om Alice bidrog med noll scenspråk så gör herr Fagervall tvärtemot. Han är Bono, Michael Stipe, Chris Martin och James Hetfield samtidigt. Far runt som en guttaperkaboll, spretar med fingrarna och drar i jackan. Gör allt för att likna sina hjältars rockbeteende. Men mest av allt ser det ut som han drabbats av Parkinsons. Stackarn.

Jag brukar gilla det mesta i musikväg live, men Sommarkväll bjöd mest på överuppblåsta egon, slakt av annars sköna låtar och desperata mer-applåder-tjat. Jag är besviken. Men vi hade i alla fall tur med vädret...

Godnatt.