Det svider i mitt hjärta just nu. Bränner och värker för varje bultande slag som kommer. Jag har precis läst artikeln om hur någon från min stad har begått den värsta dödssynd som finns; förgripa sig på ett barn.

En stackars mor har för ett litet tag släppt ögonen på sin lilla flicka, något som hon kommer bära med sig för resten av sitt liv. Men vi bor ändå i en liten stad, en stad där barnvagnar ställs utanför husen när det är dags att sova middag. En liten stad där man får gå hem själv från skolan. En liten stad som tydligen innehåller ett stort monster.


Ingen människar har någonsin rätt att ta någon annans liv, för även om kroppen fortfarande andas och fungerar så har man dödat och stulit. Stulit ett barns rätt att välja väg i livet själv. Stulit föräldrarnas möjlighet att skriva de första sidorna i en tom bok.

Vad kan man få ut av att tvinga ett barn till något som till och med i vuxen ålder kräver en del övning för att få det bra? Hur kan man sätta sin egen kortvariga "lycka" framför ett barns liv? Ett barn tillräckligt stort för att känna smärta men ändå för ung för att förstå att inget var hennes eget fel?

Nej. Det är något skrämmande hemskt över att veta att mannen på Ica, farbrorn på cykel eller karln i den blå bilen plötsligt kan förvandlas till en psykopat Jag hoppas för allt i världen att polisen hittar rätt person och burar in han för gott. Svetsar in han i en plåtlåda och ställer den i solen. Knappt det är ett lagomt straff.