Tankarna fortsätter snurra. Började nästan bli åksjuk men så såg jag en sak som fick mig att tänka efter. Klicka in er på min syster blogg och se klippet med Nick Vujicic.

Det kom lite som en käftsmäll. Men va fan Linnea, ska du ge upp nu? Du har ju kämpat ett bra tag och inte fått veta riktigt vad du kämpar för, ska du verkligen ge upp nu bara för att tankarna lurar iväg dig ibland? Nej. Verkligen inte.


How are you gonna finish?


Några andra som förtjänar mycket kredd över att de aldrig ger upp är Astons damer. Förra året kom vi tvärsist i serien och släppte in fler mål vad vi tillsammans i laget hade fingrar att räkna dom på. Tyvärr ser det inte mycket bättre ut i år, inte om man ser till serietabellen i varje fall. Men de kämpar och fightas med näbbar och klor tills att varje match är över. Och nån gång vänder det, en dag så gör dom 12 mål i samma match och blir världsmästare för en stund. Fram tills dess så beundrar jag deras mentala styrka, för kul är det fan i mig inte...


Pappa har idag blivit lite mer gubbe, mamma hade bakat för en hel armé och jag har dragit mitt strå till stacken genom att äta tre fjärdedelar av en tårta. Smarr.

Under tiden jag var i St Cristina så träffade jag på en hel massa människor, vissa bättre än andra. Vi var ett gäng tjejer som hängde ihop och vårat gemensamma mål var oftast ett skönt puderåk, en shots-skida på Heystadl eller att smita in på Cavallino Bianco. Med oss hängde skidskolelärargrabbarna och andra local heroes som lyste upp dagarna i backen och nätterna vid baren. Ibland så var en liten, tanig lintott vid namn Caroline med, men oftast så sov hon när vi pjäxdansade natten lång. Uttröttad av all sin träning. Hon skulle nämligen bli Val Gardenas stolthet eftersin skidåkande kusin Isolde, hon skulle bli allas principessa del giaccio....

Idag satt jag uppkrupen i sängen och såg henne åka uppvisningen på EM till Jovanottis underbara A te. Vilken kvinna!


Dags att kura ner mig med katten som sista tjugo minuterna småkloat på min uppmärksamhet.... Godnatt...