Där jag lever, i verkligheten, där gör det ont ibland på samma sätt som det ibland känns som man är gladast i världen. Ibland går det inte att få stopp på tårar som rinner eller skratt som bubblar. Det svänger upp och ner men tittar man riktigt noga så är det oftast upp eller på väg upp. I den här världen gör det ont att se andra lida, men då får man ju också skratta med dom som skrattar. Det finns regler för hur man får göra och hur man får bete sig, de flesta av reglerna står ingenstans än i var och ens hjärta och det är där man känner när man bryter mot någon av dem.

I en annan del verkligheten kan man göra precis som man vill, det enda som krävs är att man har ett tillräckligt kallt hjärta och stort ego. Då kan man trampa på tår, krossa hjärtan och vända ryggen till tårar. Det man vill ha tar man och det man tröttnat på lämnar man bakom sig. I den världen lever dom som ljuger för sig själv, som tror att det är okej det dom gör. Som trasslat in sig i så många lögner att till slut slutar verkligheten existera.

Vore jag en sån människa som levde i en annan del av verkligheten skulle det vara nu jag började dra upp lögnerna och valserna som skulle göra sån skada i en annan del av verkligheten. Men jag är större än så. Om det känns bättre att försöka lägga över skuld på mig så varsegod. Jag tar emot, precis som jag gjort hela tiden, för att ge tillbaka vore att lämna min värld och hamna där jag absolut inte hör hemma. Istället är jag medveten om hur det varit, vilka känslor som funnits i mig och hur jag velat ha det, det räcker och kan aldrig tas ifrån mig hur mycket det än försöks.

För övrigt tror jag inte ens att dom människorna tycker om sig själva, dom där i landet långt bort, i en annan del av verkligheten. Jag tror dom saknar något, kanske har dom slutat leta och intalat sig själv att det inte finns, nöjt sig med något som egentligen inte alls passar. Tryckt dit en pusselbit med för många utbuktningar. Och i slutet av dagen så är det dom människorna som har det trasigaste hjärtat, med skillnaden att dom krossat det alldeles själva.

Har läst ut Pigge Werkelins bok om livet. Ni som inte läst den borde göra så. Speciellt sidan 233.

Now that it's all said and done,
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,
Like an old abandoned house.
What you said when you left
Just left me cold and out of breath.
I fell too far, was in way too deep.
Guess I let you get the best of me.

Well, I never saw it coming.
I should've started running
A long, long time ago.
And I never thought I'd doubt you,
I'm better off without you
More than you, more than you know.
I'm slowly getting closure.
I guess it's really over.
I'm finally getting better.
And now I'm picking up the pieces.
I'm spending all of these years
Putting my heart back together.
'Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.