Nu jävlar.

Jag är på dåligt humör. Eller, inte egentligen, men det finns en sak i min värld just nu som gör att jag morrar, visar klorna och bara vill klösa sönder första bästa tapet. Detta center of hate-attention heter Tele2. Före detta Comviq. Före detta leverantör av okej mobiltelefoni.

För en väldans lång tid sen hade jag ett gammalt hederligt kontantkort. Pip pip pip. Samtal bröts, pengar var slut och hade pappa ringt tillräckligt mycket så fick man en fet bonus när man nästa gång bytte hundra kronor mot telefonpengar på Statoil. Snålringningarna duggade tätt men ekonomin var under hyfsad kontroll.


Sen hamnade jag i en dålig telefontid. Lagom tills att Fia lärt sig mitt nummer så föll mobilen i plurret eller frontalkrockade med något mycket hårt. Numren avlöste varann och förvirringen var stor. Provade mig runt bland massa olika modeller, utsatte alla för olika kvalitetstest där summan av kardemumman oftast var att kvaliten var bättre förr...


Så en dag blev jag vuxen och skaffade mig eget bo. På väggen glodde ett telefonuttag ilsket på mig men någonstans kändes det fel att skaffa en fast linje. Istället skaffade jag fast pris. Mycket smidigt. Varje månad tog Tele2 en slant och gav mig chansen att prata till mig en örontumör, all inclusive.


Vårt förhållande var bra då, för ett år sen ungefär. Vi litade på varann och skötte oss bra. Sen svek jag och for till utlandet. En snäll Marie-i-växeln-donna lät mig frysa mitt kära abonnemang tills dess jag landade i svedala igen. I min naiva tanke trodde jag att vi skulle ha samma relation, att mitt svek skulle ses med blida ögon. Ack så fel jag hade.


Efter ett tag kände jag att jag ville göra slut. Fattade mod till mig och ringde upp. Oväntat smärtfritt satt jag sen där med ett löfte om ett "ännu bättre och smidigare och framför allt billigare alternativ". Redan där borde jag anat oråd. Billighet är sällan en bra ingrediens i en relation. Det slutar oftast med en rejäl näsbränna och försvunnen plånbok.


 

Jag har fått ha min plånbok kvar men vad hjälper det när det är ett kraterstort hål i den?!?!


Räkningarna har sista tiden avlöst varandra som löparna i en staffett. Herregud. Jag blir vild. Så vild att jag nu lyssnar på Spice up your life och skriver ett argt mail till någon stackare på Tele2. Det blir långt, mycket långt. Men inte i närheten av så lång, ful och stor som de räkningar de sänder mig.


Jag känner mig lurad. Utnyttjad. Blåst. Jag vill vara ung igen och inte ha rätten att få räkningar.


Nu ska jag sluta vara bitter över detta och sova på saken.

Sov gott alla lyckliga kontantkortsmänniskor, och till alla er andra, jag ska be en bön för er...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback