Nattprojekt.

För en liten stund sen gick han hem, han med stort H. Han som skulle knäcka mig om han försvann. Han som dyker upp när man vinglar hem på cykeln över isiga gator. Skjorta, slips och finskor är inte vardag men det finns ju inte så många dagar i mitt liv som kan gå under vardag. En lussekatt och sova i soffan och ett av mina projekt som nyss blev klart. Nu har han åkt igen och jag tänker som alltid vad lycklig jag är som har honom.

Internet har varit rackigt i två dagar. Eftersom jag är lika teknisk som Nalle Puh så ringde jag idag Telia. Fick köplats 36 och väntade som ett barn på julaftons förmiddag. När det äntligen blev min tur dissade kvinnan i luren mig för att jag inte satt med alla papper i handen. Fick ny köplats och till slut lite hjälp, kände mig verkligen korkad när Telia-kvinnan använde ett tonläge som jag kände igen som det jag använde för att förklara inlines för morfar. Allt inom mig ville skrika "Men säg rullskridskor så fattar jag". Typ.

Det luktar jul i huset. Lyssnar på Band Aid med "Do they know its christmas". Det är fortfarande lite vitt ute även om någon form av regn faller. På söndag tänder vi andra ljuset och den här gången så är vi fyra. Tack.

Klockan har hunnit rulla förbi två. Det är 18 timmar sen jag knackade på utanför Jessicas dörr och vi trotsade polarkölden för lite motion. Det är dags att lägga huvudet på kudden och drömma om en värld där allt är lite lättare och där kärlek kommer som på ett brev på posten. Och då inte som en brevbomb som rör upp himmel och jord...



It's only half past the point of no return...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback